Vi har inte tid att vela. Jag vet, du vet. Ska vi bara satsa? Allt eller inget, vinnaren tar allt, vi vinner tillsammans. Förloraren får lika mycket, fast i en obehagligare leveransteknik? Det kommer smärta vilket som. Ska vi njuta och såras eller bara strö salt i såren direkt? Det är bättre att låta dom läka, iallafall lite. Tycker du inte det? Jag behöver dig, jag gråter för dig ibland. Då känns det bra, för jag är inte känslolös. Det har jag fått bekräftat. Jag kan gråta, jag kan skrika och jag kan till och med blöda. Helt utan att fejka. Att skratta därimot är svårare. Det kräver mer, det kräver äkta känslor. Stara, glada överväldigande känslor. Sånna som alla vill uppleva, sånna som alla faktikst upplever, dagligen. Sånna som ingen uppskattar. Dom tar inte ens något av det allra vackraste på allvar. Fast det gör inte vi heller. För jag minns alla gånger du sårat mig, men kan inte peka ut alla gånger du fått mig att le på riktigt.