Med tårar sköljs hennes på klistrade ansikte ner längs dom sköra konturerna hon är uppbyggd av. Dom konturer som låter henne finnas och låter henne veta att hon är mer än vakuum Skuggan på väggen bredvid henne växer och hon blir bekräftad, hon är där. Hjälplösa kväljningar kvävs i ljudet av det porlade vattnet. Ett vacker mönster framträder på hennes handleder med den främsta färgen i regnbågen. Tydligt, synligt och acceptabelt finns såren på hennes hud, i hennes sinne och ingen kan säga att hon är galen. För dom finns där, och dom underlättar den själviska charaden hon leker med dom obetydliga, en gång kallade vännerna. Grå, blek, äcklig. Smutsig, sårad, äcklig. Galen, tyst, äcklig. Det är allt, och det är en kärleksfull realation. Att hata sig själv blir vackert, när du lever på hatets gråa, sårade,äckliga lycka. Den känns och den uppfyller henne. Groteskt, men hon njuter. Äntligen blir hon straffad för sin existens.
Kan ni ens se, det allra vackraste?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar